Att sammanfatta förlossningen var inte lätt och känns som det är massor som uteblivit. Men här är min förlossningsberättelse för när vår finaste Wilmer kom till världen♥

 

Dagen efter att magsjukan sugit musten ur mig vaknade jag upp med ny energi och förvärkar. Reflekterade inte så mycket över det tills jag insåg att de inte gick över efter varken alvedon eller bad. Kändes som mensvärk som satt i magen och bak i svanken och sammandragningarna kom med 10 minuters mellanrum. Var ju bara i vecka 36+2 så hade inte en tanke på att det skulle vara på G! De kom med 10 minuters mellanrum hela dagen men var inte så onda så jag var tvungen att andas igenom dem. Så tänkte att kroppen bara förbereder sig.

 

Vid 21 skrev jag ett blogginlägg och det var efter det som de började ändra karaktär och jag var tvungen att börja slappna av och smått andas mig igenom dem. Då började jag fundera på om det kanske var på G och kastade snabbt ihop en liten förlossningsväska utifall! Strax innan 22 ringde jag till förlossningen och de tyckte jag skulle komma in för en undersökning då jag bara var i vecka 36. Faster Mikaela var snäll och kom över och passa Adrian. Nervösa åkte jag och Andreas till förlossningen.

 

På förlossningen kopplade CTG och det visade att jag hade värkar och var öppen 1cm. Var i den så kallade latensfasen. Hade även fått en liten blödning men det var normalt. Sköterskan berättade att det kunde ta en dag till några veckor innan det skulle vara dags på riktigt. Men var övertygad om att jag inte skulle gå tiden ut. Skönt tänkte jag! Fick med mig starka tabletter att ta så jag skulle få sova.

 

I bilen hem tyckte jag redan att värkarna tilltog men tänkte för mig själv att bara gilla läget det kommer ta tid det här... Sa hej då till Mikaela när vi kom hem, tog tabletterna jag fått och gick och la oss vid 24. Andreas ville sova så snart som möjligt, han skulle ju upp tidigt och jobba. Det tog lång tid innan vi kopplade att det var på gång på riktigt!

 

Men sova var bara att glömma! Värkarna kom tätare och tätare och tilltog i styrka ganska snart. Ibland kunde jag somna till mellan några värkar men det var inte många gånger. Försökte slappna av och andas mig igenom värkarna och tänkte hela tiden att det är bara början det här värre blir det. Gick väldigt mycket in i mig själv under värkarbetet och kände mig väldigt lugn.

 

Vid 3 eller 4 ringde Andreas till förlossningen. Då tyckte de att jag skulle ta ett bad för det skulle hjälpa. Då kom värkarna med ca 3-4 minuters mellanrum. Men det var bara en plåga att ligga i badet då jag kände att jag inte kunde röra mig fritt. Så blev inget långvarit bad. Provade även värma vetekudden och ha mot svanken men det som hjälpte bäst var att andas andas andas. Slappna av och att inte försöka spänna mig mellan värkarna.

Vid 5 ringde vi förlossningen igen. Då fick vi allt veta att det var fullt på förlossningen så vi skulle få åka till Nyköpings förlossning om vi ville åka in! Och jag var första gångsföderska så skulle ta tid det här... Var ingen höjdare att få veta att det var fullt på förlossningen när man ligger hemma med täta värkar som då kom med 2-3 minuters mellanrum. Ibland fick jag ingen vila mellan värkarna heller. Nu började även Andreas förstå att det inte skulle bli något jobb för honom. ;)

 

Vid 6 ringde Andreas till min pappa och Mia som kvällen innan sagt att vi kunde höra av oss om de var på g. De kom och hämtade Adrian vid 7 tiden. Pappa smet upp för att pussa på mig och önska mig lycka till mellen värkarna fast jag sagt till Andreas att jag ville vara ifred. Men det kunde jag förså att pappa skulle smita upp i alla fall ;)

 

Efter att de åkte ringde Andreas förlossningen igen och då sa de att de skulle "flytta om" lite så vi kunde komma. Tack gode Gud tänkte jag! Fick på mig kläder och kom ner i bilen. Turen till förlossningen kändes som en evighet och var ingen höjdare att sitta i en bil med täta värkar. Andreas ville gasa men då fick han höra från mig! Gjorde 1000 ggr ondare för varje sväng och gupp då. Vi pratade lite och hoppades på att jag skulle i alla fall vara öppen 3 cm nu så vi slapp åka hem igen. (det skulle inte vara några problem ;) )

 

Andreas släppde av mig utanför förlossningen där jag väntade lutandes mot en vägg när han parkerade bilen. Minns hur för jävligt det kändes att behöva stå och vänta ute i kylan och snön och den lilla stunden kändes som en evighet. Men tillslut kom han springandes. En snäll kvinna höll upp dörren till oss och jag minns vad jag tyckte illa om henne för det. Jag blev så stressad och kunde inte precis skynda mig och när jag fick värkar så kunde jag inte gå samtidigt. Så skulle hon hålla på att prata med mig/oss också. Haha. Vägen till förlossningen kändes som en evighet mot vad det gjort kvällen innan.

 

Klockan 8 blev vi inskrivna på förlossningen och kom till samma undersökningsrum. De kopplade ctg och det var hemskt att behöva ligga still åt ena sidan. Andreas stöttade mig och frågade hela tiden vad han skulle göra. Men jag gick fullt in i mig själv och orkade knappt lägga energi åt att prata mellan värkarna. Tänkte bara på att försöka andas mig igenom dem och sen samla energi till nästa värk. Det Andreas fick göra var att ge mig vatten mellan värkarna och att jag hårt kunde krama hans arm.

 

Eftersom det var fullt på förlossningen så tog det en timma innan någon kom och undersökte mig (vilket de bad om ursäkt för senare!). Klockan var då 9 och jag var riktigt smärtpåverkad då. Hade 2 minuter mellan värkarna. Var öppen 6 cm! Vilken lycka det var att höra! Jag som hoppats på att vara öppen i alla fall 3, så var en stor lättnad. Kände att jag kunde se ett slut på det hela då.

 

Fick på en gång komma till ett förlossningsrum och de kopplade in lustgas. Att jag skulle få eda var det inte prat om då de inte trodde att det skulle hinnas med och jag orkade inte tänka på vad jag ville ha eller inte. Bara jag fick något för att lindra. Andades som en galning i lustgasen men gav mig inte någon lindring. Inte så konstigt då sköterskan tydligen kopplat fel så jag fick inte i mig något.

 

9.30 kopplar de om lustgasen och höjer den till max. Men jag tycker inte den gav mig något. Bara att jag typ domnade om läpparna och fingrarna?! Samma tid undersöker hon mig igen och jag var då öppen 10 cm. Så på 30 min öppnade jag mig 4cm! Inte konstigt nu i efterhand att allting var så intensivt. Hon började förbereda för att ta hål på hinnorna. Började även känna tryck ner.

 

9.35 går vattnet innan de hinner ta hål på hinnorna och på en gång börjar krystvärkarna. Nu gick det inte att hålla tillbaka och kraften var otrolig! Var skönt på ett vis att få krysta då jag kunde på något vis göra något mot smärtan eller hur jag ska förklara. Men så rädd jag var och mellan värkarna minns jag att jag började gråta. Men vår BM lugnade mig och kände ett otroligt förtroende för henne och att bara ha Andreas vid min sida gjorde mig lugnare. Att krysta kom helt naturligt, kroppen viste precis hur den skulle göra. Så häftigt och naturligt. Blir så otroligt imponerad av kroppen och mig själv faktiskt!

 

9.53 föddes Wilmer. Så fin och så självklar. 2940g lätt och 46cm kort. Allting gick så snabbt och smidigt och plötsligt var han bara här♥

 

 Wilmer visar att det är helt ok att ha kommit till världen!

 

---

Tycker att det var en helt perfekt förlossning och jag har aldrig känt mig stoltare över mig själv. Jag var innan ganska öppen över hur jag ville ha förlossningen då jag kände att jag inte kunde planera något som jag inte viste någonting om. Känner mig otroligt stolt över att klarat mig utan mer smärtlindring och kände aldrig att smärtan var så pass att jag ville dö eller liknande ;) Andning, avslappning och att inte vara rädd och lita på kroppen gjorde otroligt mycket. Trodde inte att jag skulle vara så lugn som jag var, även om jag blev rädd under själva krystningsfasen. Att jag också klarade att vara hemma så länge och var öppen hela 6 cm när vi kom in trodde jag aldrig!

 

Var ganska öppen inför hur förlossningen skulle bli och vara men att det skulle gå så snabbt och bra trodde jag inte heller. Det tog några dagar innan jag smällt allting. På ett vis kändes det nästan lite snopet att "gå miste" om sista månaden även om jag var rätt trött på att vara gravid. Men nu tackar jag bara magsjukan som troligtvis gjorde så att det drog igång. Så glad över att förlossningen blev så lyckad och ett så fint minne. Det här kan jag lätt göra om ;)