Jag vill ha tillbaka min Adrian!

Jag känner knappt igen våran son just nu. Han är så trotsig, grinig och ledsen hela dagarna. Han kräver all vår uppmärksamhet och lite till. Ska bara vara i famnen helatiden. Sen så fort han säger och pekar på något som vi inte förstår börjar han gapa. Får han inte min uppmärksamhet klänger han runt mina ben och gråter maaammaa. Om jag inte kan ta honom på en gång då börjar han kasta saker.

Varje gång vi ska klä på honom ytterkläderna, borsta tänderna, byta blöja mm så ålar han omkring och blir stel som en pinne samtidigt som han gapar rakt ut. Äta mat går inte heller, inte här hemma i alla fall...

Jag håller lugnet även om jag säger till honom lite hårdare. Men ingenting hjälper(jag har provat allt!). Tillslut har jag lagt honom i sin säng för att skrika ur sig en stund och för att jag måste få andas.

Jag känner nästan för att börja gråta. Jag klandrar mig själv även om jag vet att det är trots. Jag känner mig värdelös som mamma och vet inte vad jag ska göra just nu. Vill bara ha tillbaka vår glada och alltid så enkla Adrian♥



Kommentarer
Natta

Kan bara säga att jag vet precis hur det är, Tilde hade en (lång) period, tror det var i Adrians ålder som hon var helt omöjlig, på samma sätt som du beskriver. Jobbigt är bara förnamnet, man mår så dåligt när det känns som att man inte räcker till och allt tålamod är slut. :( Mitt mammatålamod tryter också just nu med ständigt sjuka barn, det är så tråkigt att vara sur och skälla bara för att man är utmattad. Att det går över verkar vara allt man kan trösta sig med, även om det känns lamt i stundens hetta.. kram

2010-12-14 @ 20:00:07
URL: http://nattsingen.blogg.se/
Malin

Moa var sådär för ett par månader sedan, det enda som dög var att vara i famnen, ville absolut inte sitta i vagnen och för guds skull inte i sin matstol. Sova i egen säng gick inte heller, utan det var bara mamma som gällde, och hade jag inte tid så klängde hon sig fast runt benen. Så fruktansvärt jobbigt, och jag kände mig så skyldig när jag tänkte för mig själv att "fan vad jobbigt det här är"! Men det går över. Just nu är hon dock inne i en period där hon testar våra gränser, och jag kan bli tokig! Klättrar upp på tv- bänken, vardagsrumsbordet, köksbordet... man har ständigt hjärtat i halsgropen. Hon vet så väl att hon inte får, och när jag säger till så skrattar hon så hon viker sig dubbel. Och då kan jag bli så rackarns arg, men det gäller ju bara att behålla lugnet...



Så ni är inte ensamma ;-) Vet inte om det kan vara någon utvecklingsfas, men det känns ungefär som när de lärde sig krypa/gå, och var lite rädda för sin omvärld och bara ville vara med mamma & pappa. Det händer mycket för de små, och nu när ni flyttar kanske han reagerar lite extra starkt om han redan känner sig "otrygg" med övriga omvärlden. Allt har ju sin förklaring. Hoppas ni får det lite lugnare snart! Jag inväntar trotsen igen här, vi har en viljestark liten tjej haha.



KRAMAR!

2010-12-14 @ 21:14:10
URL: http://andthroughitall.blogg.se/
Veronica

Stackars er,vad jobbigt. Ni måste försöka trösta er med att det är en fas som sagt. Jag lär få samma problem också framöver. Sköt om dig,så får vi höras snart och boka in en "date" :). Kram.

2010-12-14 @ 21:33:48
denice

dessa faser!!

Hampus är på pricken likadan, så frustrerande ibland! Dom försöker förklara och förstår man inte blir dom hysteriska...

2010-12-18 @ 23:36:25


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0